Kontakt

Dela sidan på sociala medier

Historia

Personhistorik

över väl kända personer som varit verksamma i Hedemorabygden: 


Peder Svensson

En av våra tidigast kända personer var bergsmannen Peder Svensson (1400-1500-talet) från Vibberbo utanför Hedemora. Han utsågs av Gustav Vasa till hövitsman(ledare) för befrielsekriget mot danskarna. Peder Svenssons här besegrade danskarna i slaget vid Brunnbäck 1521.

En minnessten över Peder Svensson restes av hans ättlingar 1922. Stenen står i nuvarande Peder Svenssons park vid Åshemsvägen i Hedemora. Idag kan bemärkta kommuninnevånare uppvaktas av kommunen med Peder Svensson-medaljen.


August Lindberg (1846-1916)

August Lindberg (1846-1916) från Hedemora betraktades som en av Sveriges bästa skådespelare, och har numera en egen museidel i Teaterladan på Gussarvsgatan. Han gjorde alla de stora Shakespearerollerna. Med sina enmanstolkningar av t ex Goethes Faust turnerade han inte bara i Sverige utan även i USA.


Lars Israel Wahlman (1870-1952)

Arkitekten Lars Israel Wahlman född i Hedemora var en av dåtidens mest uppmärksammade arkitekter. Han var även professor vid Tekniska Högskolan. Några av hans mest kända verk är Tjolöholms slott i Halland, Hjularöds slott i Skåne, Engelbrektskyrkanpå Östermalm  i Stockholm samt kyrkor i Nynäshamn, Sandviken, Östersund och Oslo. Även Svenska kyrkan i New York är ett av hans verk. I Hedemora har vi bland annat Trotzgården som uppfördes åt Karl Trotzig samt Villa Trefvnan som byggdes åt Wahlmans föräldrar. Wahlmanska huset, det gamla varmbadhuset från 1899, numera konsthall, har också uppförts efter ritningar av Lars Israel Wahlman.


Hedemoraparnassen

Martin Koch  (1882-1940)

Martin Koch har kallats den första betydande arbetarförfattaren i Sverige. Han föddes i Stockholm och växte upp under knappa förhållanden på Söder. Föräldrarna var gravören och sedan musikern Ivar Koch och Agnes Vilhelmina Pettersson. Modern försörjde familjen med inkomsterna från ett litet tidningskontor sedan fadern, en bohemisk konstnärsnatur, lämnat hemmet under Martins Kochs pojkår.

Koch var begåvad men revolterade och avbröt sina studier. I stället arbetade han som måleriarbetare under somrarna och lärde då känna byggnadsarbetarnas villkor, vilket framträder i hans kraftfulla roman Arbetare som han gav ut 1912 och som handlar om byggjobbare i Stockholm. Hans debut i bokform, Ellen, har sin förebild i verkligheten. Kochs trolovade, fabriksarbeterskan Ellen Johansson, avled i lungsot. Det var under 1910-talet som Koch var mest produktiv. Han skrev prosa, visor och även lyrik.

Koch jobbade en tid som tidningsman och var korrespondent för bl.a. Social-Demokraten, och under åren 1919–1927 bodde han i Paris. I och med sitt författarskap och sin sakliga och personliga journalistik hade han nära kontakter med det politiska toppskiktet som Hjalmar Branting och Per Albin Hansson.
    De sista åren i Paris var tunga både ekonomiskt och fysiskt för Koch, bl.a. eftersom han blev uppsagd från sin befattning. Som 46-åring slog sig Koch ner i Hedemora. Han gifte sig med Signe Holmén, och tillsammans öppnade de pensionat i Lagmansgården i Hedemora, adopterade en vuxen dotter och tog sig an ett fosterbarn.

Martin Koch var en viktig del av den så kallade Hedemoraparnassen där författarna Kerstin Hed, Paul Lundh och Nils Bolander ingick. Ivar Lo-Johansson var en stor beundrare av Koch och besökte ofta parnassen i Hedemora. Det gjorde även många andra kända författare som Eyvind Johnson, Harry Martinson och Nils Ferlin.
    Koch var en lysande reporter och ägde en märklig förmåga att skaffa sig dokumentariskt underlag och goda sagesmän. Han är ofta moraliserande och vill demonstrera värdet av arbetsamhet, nykterhet och moraliska levnadsformer. Han gjorde en stor satsning på tvåbandsverket Guds vackra värld som handlar om proletärpojken Frasses gradvisa förfall och undergång eller som Koch själv uttrycker det i förordet: ”Och själv känner jag tillräckligt skuggornas folk för att veta, vilka vägar barnet haft att vandra från utkanten till fängelset – Frasse Karlsson-Gyllenhjelms väg genom Guds vackra värld.”. En fransk kännare av svensk litteratur, Philippe Bouquet, anser att Guds vackra värld skulle ha räknats till 1900-talets mästerverk om inte författaren haft oturen att födas i avkroken Sverige.


Kerstin Hed   (1890–1961)

Bakom pseudonymen Kerstin Hed döljer sig lantbrukarhustrun Hilda Olsson (född Fredriksson) från Kersgården norr om Hedemora. Diktarnamnet är format av en kombination av gårdsnamnet och sockennamnet. Kerstin Hed var en högt uppskattad författare och hennes litterära produktion omfattar tjugo diktsamlingar, varav tre var antologier och två prosaböcker. Hon var också en del av den kända Dalaparnassen som bestod av kända författare verksamma i södra Dalarna. Hon gifte sig 1916 med spelmannen Halvares Anders Olsson från Rättvik. De övertog hennes fädernegård 1919. I mitten av 20-talet var upplagorna så stora att hon för honoraren kunde dra in vatten och avlopp på gården. Efter trettio år flyttade de till en mindre gård i Matsbo utanför Hedemora, vilket gav henne mera tid att skriva och med det följde ytterligare framgångar. Vid 65-års ålder mottog hon belöningsmedaljen ”Illis Quorum” av regeringen. Medaljen instiftades redan på Gustav III:s tid och utdelas för framstående kulturellt, socialt eller konstnärligt arbete.


Kerstin Heds diktaranlag visade sig tidigt; när hon var nio år publicerade Södra Dalarnas Tidning hennes första dikt. Böcker var hennes stora intresse och som barn längtade hon efter att få läsa. Men bristen på böcker i hennes barndomshem var påtaglig, och arbetet med gården, både som barn och vuxen, tog det mesta av tiden. I dikten ”Kunskapslängtan” skriver hon: ”Du gick där och kände dig fattig som ingen / och dagarnas plikt blev ett meningslöst ok. / Du längtade efter en vrå och bok, / och en klarare blick över tingen.”. Men hon visar även på värdet av arbete i sina dikter, kanske som ett resultat av att dikterna uppstod under arbetets gång, vilket hon själv uttryckt: ”Hos mig har dikterna fötts under dagens arbete i köket, ladugården eller ute på ägorna och så har jag skapat fram det på kvällarna när familjen sovit.”. Andra centrala motiv i hennes diktning var bildningsverksamhet, samhällsengagemang, medkänslan med utsatta i samhället, naturen, svårmod och kärleken till hembygden. Samhörigheten med gångna släkter uttrycker Kerstin Hed i dikten ”Länkar”:

Vägarna vi vandra
under storm och sol,
är en pilgrimsfärd i andras spår
Bördan som vi bära,
Lyckan som vi nå,
varit andras, innan den blev vår.



Paul Lundh (1890-1967)

Paul Lundh, lärare, författare och kommunalman, föddes i Sälen och har kallats en fjällbygdens son, men det var i Hedemora som han utförde sin livsgärning. Hans far var flottare och småbrukare och även sonen Paul försörjde sig som flottare och skogsarbetare. Men samtidigt fick han undervisning av sockenprästen och kunde under knappa ekonomiska förhållanden studera vidare. Han avlade folkskollärarexamen 1917 och året därpå tillträdde han en tjänst som folkskollärare i Hedemora, som blev hans hemvist resten av livet. Hans hustru Hilma hade stor betydelse för hans arbete. Under alla åren i Hedemora stod hon vid hans sida som värdinna i det gästvänliga hemmet och hade utöver det hushåll, barn och ett omfattande arbete inom Dalarnas hemslöjdsförening att sköta.
    Som lärare var Paul Lundh okonventionell och omtyckt. En av hans elever berättar: ”vi hade hört talas om den märklige läraren som ibland berättade historier under lektionerna och sjöng schlagers.”. Hans krav på kunnande var hårda men han hade en öppenhet i undervisningen som präglades av humor.

Det skrivna ordet låg Paul Lundh varmt om hjärtat och han gav ut dikter, romaner och novellsamlingar, sammanlagt 16 verk. Han var också en del av Hedemoraparnassen och hade kontakt med många välkända författare, däribland Vilhelm Moberg. Han var ingen utpräglad hembygdsskald utan skrev allmänmänskligt och tidlöst, och hans språk beskrivs som ställvis grovkornigt och folkligt med en prägel av underfundig humor. Han hade sitt hjärta på två ställen, Hedemora och Transtrandsfjällen, och hans diktning rör sig främst i dessa miljöer.

Det var som socialdemokrat Paul Lundh ägnade sig åt kommunpolitiken, men han var ingen strikt partipolitiker utan hans arbete karakteriseras mera som fritt och obundet. Från 1939 till 1956 var han stadsfullmäktiges ordförande. Han var en populär och kännspak personlighet i Hedemora och i boken Mina minnens Hedemora beskrivs han så här: ”När han kom vandrande i staden iklädd bredbrättad hatt rökande på den obligatoriska cigarrcigaretten och glatt hälsande med sin käpp blev han föremål för uppmärksamhet.”.
Hans tidlösa diktning kommer fram i några strofer ur ”Flyttfåglar (Till min kvinna)” som bland annat kan ses som en kärleksförklaring:



Anna-Lisa Öst, ”Lapp-Lisa” (1889-1974)

Lapp-Lisa föddes i Marks by i Vilhelmina socken, men bodde i Hedemora i över ett halvt sekel där hon gifte sig och fick dottern Siv. Hon var en oerhört folkkär frireligiös sångerska som förknippas med bl.a. sången ”Barnatro”. Hennes berömmelse sträckte sig långt utanför Sveriges gränser.
    Hon växte upp under mycket fattiga förhållanden som yngst av sex syskon. Fadern, Olov Vikström, var nybyggare och kronoarrendator på ett litet torp. Lapp-Lisa tros ha ärvt sin musikalitet av modern Tekla Salomonsson, kallad Spel-Tekla, som brukade spela och sjunga i sin hembygd. Men även fadern var en god sångare.
    Någon längre skolgång under de bistra förhållandena blev det inte för den begåvade Anna-Lisa, men så pass mycket blev det att hon fick betyg och fick bli konfirmerad. Som 19-åring blev hon frälst, efter att under fyra somrar ha dansat och levt ett ”världsligt liv”, som hon beskrivit saken. Som 22-åring blev hon antagen som kandidat till Frälsningsarméns krigsskola i Stockholm. Om sin färd dit har hon skrivit att hon åkte skidor i 22 mil till närmaste tågstation och något tåg hade hon aldrig sett förut. Trots den ganska korta skolgången klarade hon av utbildningen och blev stationerad i Tierp.

Efter några förflyttningar beordrades hon som löjtnant till Hedemorakåren. Där var hon med om att inviga lantbrevbäraren Johan Öst till frälsningssoldat, tycke uppstod och 1924 gifte de sig. Hon lämnade frälsningsarmén, en frälsningsofficer fick inte gifta sig med en som var lägre i rang, men fortsatte att förkunna och sjunga under hela sin livstid. Det blev många år av framgång och uppskattning. Hon deltog i en oerhörd mängd möten och spelade in otaliga skivor. Hennes popularitet sträckte sig över hela landet, till Norge, Danmark, Finland och till svenskar som emigrerat till USA. Hon uppträdde även i profana sammanhang och ansåg, trots kritik, att det var en bra arena för att nå ut till folk med ett viktigt budskap.
    Lapp-Lisa har beskrivits som bland annat de fattigas vän. En tidning skrev: ”Hon är öppen och generös, aldrig rädd, aldrig sjåpig. Det hände en gång vid ett möte i Templet i Stockholm att hon klev ner från plattformen och tog en lortig luffare i famn och kysste honom för att riktigt bevisa att någon tyckte om honom – och att Gud hade kärlek till honom.”.


Nils Bolander  (1902-1959)

Nils Bolander var präst och poet. Hans predikningar har beskrivits som något i särklass och ingen samtida predikant i den svenska kyrkan har samlat större åhörarskaror och fått fler människor att lyssna än han, inte minst genom radion. Som författare nådde han upplagesiffror i bestsellerklass.

Bolander föddes i Västerås som sladdbarn med två äldre bröder. Föräldrarna var Carl Johan, domkyrkoorganist och lärare vid läroverket, och modern Maria som Bolander mindes: ”levde i kyrkan chosefritt och barnatryggt”. När Bolander endast var ett år gammal blev hans far sjuk och gick hastigt bort, vilket orsakade en markant förändring i familjens sociala och ekonomiska ställning. 

Bolander tog studenten och började studera teologi i Uppsala, mer som ett sätt att komma underfund med vad han ville studera. Men några starka religiösa upplevelser, dels vid sin mors dödsbädd, dels under några predikningar av en väckelsekristen professor gjorde att han fastnade för teologin och kände en ”betvingande kallelse till prästämbetet”, som han själv uttryckte saken. 
    År 1927 gifte sig Bolander med Vera Silverstolpe, konststuderande, och paret fick en son. Men Nils och Vera var båda konstnärstyper med hett temperament och äktenskapet började vackla, vilket småningom ledde till skilsmässa. Till Hedemora kom han som komminister 1934 från Stora Tuna kyrka. Vid det laget hade han gift om sig med Bengta Ridderstedt. Sina sju år i Hedemora har Bolander omnämnt som ”de lyckligaste åren i mitt liv”. I Hedemora trivdes han med sin familj, tre barn föddes i familjen, och med församlingsmedlemmarna. Kyrkan lär ofta ska ha varit fylld till sista plats när han predikade. Dessutom blommade Bolander i och med sina författarkontakter – han var en del av ”Hedemoraparnassen” tillsammans med Martin Koch, Kerstin Hed och Paul Lundh.
Via en befattning som kyrkoherde i Engelbrekt i Stockholm slog han sig 1950 ner i Lund, som domprost och senare biskop. Han fortsatte under hela sin karriär att läsas, höras och synas.



Thorvald Gehrman, hovfotograf   (1855–1946)

Thorvald Gehrman var verksam som fotograf i Hedemora från 1900 till 1940-talet. Gehrman reste till Hedemora 1897 för att fotografera Oscar II i Hedemora när denne deltog i en fältmanöver i trakten. I och med det fick Gehrman titeln hovfotograf. 
    Gehrmans far Georg Andreas Gehrman var svensk violoncellist och på sina turnéer följde hans hustru Theresia Gustava med. Under en sådan resa föddes Thorvald Gerhrman i Dorpat i Ryssland. Familjen flyttade senare till Köpenhamn där Gehrman tillbringade sina pojkår och senare till Stockholm, och han gick därmed i svensk skola. Liksom sin far kunde han, musikaliskt begåvad som han var, ha valt musiken som levnadsbana. Hans begåvning och intresse visade sig även senare bland musikvännerna i Dalarna.
    Som 29-åring kom Gehrman till Vikmanshyttan i Hedemora som brukstjänsteman. Han var redan då intresserad av fotografering och bedrev yrkesstudier. År 1896 gifter han sig med Emirentia Liljeqvist och paret hinner bo både i Stockholm och Uppsala där han har ateljé. När han blir änkling år 1900 flyttar han till Hedemora och skaffar sig en ateljé vid Åsgatan.

   I Hedemora förenade Gehrman fotografiverksamheten med tjänsten som revisor inom stadsfullmäktige i ett tjugotal år. Han gifter också om sig med Hildur Lilja. Även hon var fotografiskt kunnig vilket framgår i en tidningsintervju med Gehrman där det står att ”han i sin maka haft en utomordentlig medhjälpare och yrkeskamrat”. För att hans fru skulle kunna ägna sig helt åt arbetet åt makarna sina huvudmåltider på Stadshotellet där de hade ett reserverat bord. Gehrmans sågs därför dagligen på sina promenader mellan ateljén vid Oxtorget och Stadshotellet vid Stora Torget.

Från år 1910 finns titeln Gehrmans Fotografiaffär, Hovfotograf, Hedemora stämplad på framsidan av porträtt och baksidan av miljömotiv. I Hedemora ägnade han sig åt både ateljéfotografering och dokumentation av stads-, socken- och naturmiljöer. Hans samling omfattar omkring ettusen bilder och har krönikekaraktär. Ute på stan har Gehrman med kameran skapat bilder av samtalande människor fångade ”på kornet”. Han vandrade också ut i naturen där den var vild och orörd. Dessutom visar hans foton gruvfolkets bygd, bland annat herrgårdar och bruksbostäder i Norn, Turbo och Vikmanshyttan. Hans porträttgalleri var rikt och består bland annat av foton på Wikmanshyttebruks societetsdamer och finklädda fruar i Hedemora.

Saknar Du någon information?

Har du synpunkter på den här sidan, tar vi tacksamt emot dem.
Fyll i formuläret nedan och dina synpunkter skickas till ansvarig för sidan. Om du anger din e-postadress kan vi ge återkoppling annars kan vi tyvärr inte svara. 
Tack för att du hjälper oss att skapa en bättre webbplats.

Ditt namn:
  

Din e-postadress:
   

Din synpunkt:
  

 

Sida uppdaterad 2015-07-02